måndag 4 november 2019 - 11:13

Brev från kolonien

Hej Elvira!

 

Det är nu inte direkt ett brev från kolonien (Cornelis Vreeswijk), men ett brev från Sibbo! 

Tanken slog mig, i och med din och er flytt till Norge, att det skulle vara mer än roligt att fortsätta hålla kontakten. Trots att det inte är så länge sedan vi träffades första gången - jag tror det var under kommunalvalet 2017? - så har arbetet i fullmäktige och "arbetet" i Kvinnoförbundets styrelse här i Sibbo lett till att du nu saknas mig. Och varför inte hålla kontakten inför publik?

Då jag var liten brevväxlade jag med min farmor och farfar. Alla mina brev inleddes på följande sätt:

"Hej, hur mår ni? Jag mår bra!"

Traditioner är inte till för att brytas, så jag kör det med dig och er också:

"Hej, hur mår ni? Jag mår bra!"

Bra är ju en sanning med modifikation. Med ett barn i förskola och ett barn i skola, så är det ju en del förkylningar i rörelse, men som småbarnsmorsa så är det mer vardag än något man noterar.

Hur har ni landat i Norge - och var mer specifikt har ni landat? Och på tal om att landa, hur var det för barnen att landa i en helt ny omgivning? 

Kan tänka mig att det varit så mycket nytt, att du kanske inte hinner följa med de politiska svängarna i hemkommunen? Jag kan ge dig en snabb uppdatering:

Kommunen ska välja ny bildningsdirektör, de första intervjuerna hålls i dag. En viktig post på många olika sätt, kanske främst för att den berör så många och ligger både dig och mig nära i och med att vi är föräldrar. Fick en fråga om vad jag själv skulle vilja fråga de som intervjuas och kunde inte låta bli att lyfta frågan om den nya undervisningsplanen och hur kandidaterna förhåller sig till själva planen och tolkningen av den. YLE lyfte upp frågan om skolor med stora ytor och utrymmen i stället för klassrum och som mamma till ett specialbarn är jag inte förtjust i att också vi i Sibbo gått in för jätteskolor. Med beslutet om att flytta Söderkulla skola till Sipoonlahden koulu i färskt minne...

Annars sitter vi mitt uppe i budgetförhandlingarna för nästa år. Du läste säkert rubrikerna, det ser skralare ut än det gjort på många år. Vilket känns mer än underligt - vi är en av de få kommunerna som växer, det går fortfarande rätt bra ekonomiskt också sådär i globala mått mätt och ändå så tar pengarna slut. Vet inte hur många gånger jag sagt det under de senaste veckorna och månaderna, att det inte stämmer. Vi har visst pengar, det är bara en fråga om hur vi använder dem. Rädd för att jag kommer att låta som ett eko av mig själv under det kommande fullmäktigemötet - men har svårt att förstå att man kan ifrågasätter tillräckligt med pengar för social- och hälsovården, att det är så svårt att medge att preventiva åtgärder är så mycket billigare än den dyra vård man behöver då det är för sent att stiga upp tidigt. 

Nåja, det blev en ganska lång inledning på det här! Hoppas du och ni har det bra, hör av dig då du har en möjlighet!

Puss och kram,

Micaela

torsdag 25 april 2019 - 12:31

Obruten mark

Jag kommer ihåg då vi körde ut till Sibbo första gången. Vägen från Helsingfors centrum kändes oändligt lång. Tänkte för mig själv, att det här, det är alldeles för långt borta.

Inte bara avståndet till jobbet och stan, utan också avståndet till alla vänner och bekanta. Vi kände ju faktiskt inte en själ i den här avkroken. Trots att jag egentligen är något av en ensamvarg, en som inte alls hänger med vänner och bekanta alla dagar, kändes avsaknaden av ett eget nätverk skrämmande. Att vara helt utan koppling och kontakt, det kändes inte bra ens för en inåtvänd typ som jag.

Det gick som det gick, jag och vi föll pladask för det som skulle bli vår nya näromgivning. Mitt under en fjällvandrig i finska Lappland skrevs adresserna om. Från att ha varit Berghällbor blev vi nu Sibbobor. Året skrevs 2006.

Det blev några ensamma år, det trots att vi flyttade in på ett område där alla andra också var mer eller mindre nyinflyttade. Vi hade varken barn eller hund, och då är det inte så där bara att hitta ett sammanhang man naturligt smälter in i.

Det ljuvliga med att bo på en liten ort, det är att man ändå lär sig att åtminstone känna igen folk. Att gå in i butiken och mötas av bekanta ansikten, ledde redan det till att vi kände oss mer hemma.

Då jag tittar på det så här i efterhand är det roligt att se hur mönstret lägger sig, hur jag och vi lagt ut våra nät för att vävas samman med andra.

Vi fick barn, och blev en del av sandlådegänget – på det där positiva sättet. I mitt förra jobb, som chefredaktör för den regionala tidningen, blev jag mer och aktiv i min egen närmiljö, jag anslöt mig bland annat till en Marthakrets. Då jobbet abrupt tog slut, blev jag också politiskt aktiv.

I synnerhet det politiska engagemanget har inneburit helt nya maskor i mina nät. Då jag ställde upp i kommunalvalet år 2017 kände jag, som man brukar säga, ingen. Som politiskt obunden – som kandidat på SFP:s lista – kändes det otroligt bra, då jag blev kontaktad av Svenska Kvinnoförbundet i Sibbo. Man undrade om jag kunde tänka mig att bli medlem i den lokala avdelningen och jag svarade omedelbart ja. Helt enkelt för att jag är kvinna, jag är feminist, jag arbetar för jämställdhet och jag är intresserad av att få vardagen att fungera – klart jag sade ja!

Och här är jag nu. Jag har två år av kommunalt beslutsfattande i bagaget, jag har nyss avslutat min första riksdagsvalskampanj och, för att spara det bästa till sist, jag sitter med i styrelsen för Kvinnoförbundet i Sibbo. Som ni märker, så fick jag också äran att vara den som skriver vårt premiärinlägg på det som hittills var obruten mark, på vår blogg.

Syftet med bloggen, det är att berätta mer om vår verksamhet. Eventuellt berätta på ett sådant sätt att någon som läser kanske känner sig lockad att komma med, delta i våra evenemang och bli en del av vår verksamhet. Jag kan alltid locka med att våra träffar är otroligt varierande (under min korta tid som medlem har jag varit på terapivandring i skogen och deltagit i en föreläsning om härskartekniker, för att nämna några exempel) och framför allt – våra träffar är roliga!

Och tro det eller, ej. För mig, som anlände som en ensamvarg till vargarnas Sibbo - det jag uppskattar mest i Kvinnoförbundssammanhanget, det är gemenskapen. En fantastisk gemenskap bestående av helt vanliga och totalt fantastiska kvinnor (och några män)!

Roligt att du ville läsa, det blir alltid långt då jag sitter vi tangentbordet. Jag hoppas att du väljer att fortsätta följa oss!

Micaela Röman

Mamma, maka, martha, journalist, beslutsfattare och stolt kvinnoförbundare