torsdag 26 september 2019 - 06:30

Party

Jag ska träffa några härliga väninnor över helgen och planerar en liten överraskning (är ganska säker på att de inte hinner läsa detta – aktiva kärriärmammor som de är alla fyra och min blogg har varit mindre aktiv de senaste månaderna…). Jag har ständiga samvetskval över hur fruktansvärt dålig jag är på att hålla kontakt med dem och ta initiativ för att hitta på något tillsammans “innan det är för sent”. Men den här träffen är det jag som står bakom och nu tänkte jag på samma gång göra något litet extra för dem. Det är min tur nu och jag vill att de ska förstå hur viktiga de är, trots att det kan bli lite glest mellan träffarna… Vi kommer att ha så roligt – det är jag övertygad om! Deras stackars 40-åriga ögon (mina är endast 39 än) kommer inte att se så värst utvilade ut efter två dagars tårar (av skratt), salt mat och en massa vin! Vi ska vara försiktiga med drinkar i olika färger. Inte bra för hälsan eller förståndet.

Dagens bild innehåller ett meddelande från en mycket kär liten kille. Han vet, han.

onsdag 25 september 2019 - 06:50

Mammas födelsedag

Så har det gått ett år sedan mammas 70-årsdag. Åh, vilken stålmormor- och farmor hon hade varit! 19 år sedan hon gick bort och så gott som dagligen finns hon i mina tankar. Vi talar om henne med barnen då och då. Jag tror inte att barnbarnen hade fått lära sig alltför många husmorsknep och handarbetstricks (ursäkta, mamma, men så värst händig var du nog inte), men däremot hade de blivit överösta av kärlek, värme och skratt! Ni hade fjantat ihop er hela bunten – du och dina (för tillfället) åtta barnbarn.

Att känna saknad och samtidigt tacksamhet över någons bortgång är en enorm fördel. En lättnad. Det finns så många livsöden så det är inte alls självklart att man ens efter en lång tid kan hitta positiva tankar till följd av en förlust av en när och kär. Jag tror på visdomen om att tiden läker såren till stor del men att ärren blir kvar och att vissa är större och mer smärtsamma än andra.

Några rosor för dig på Din dag. Med saknad.

tisdag 24 september 2019 - 18:00

Livet går sin stilla gång

Så värst stilla kan man väl knappast påstå. Men det rullar, vilket är huvudsaken.

Nu är det höst. Jag funderar hur jag ska göra med min halvårs-kontroll, som jag tänkt gå på egen bekostnad. I programmet hör årskontroller och jag var ju på den första i vintras redan. Då talade jag med sjuksköterskan om att eventuellt gå på kontroll under hösten, eftersom jag uppfyller flera riskfaktorer för återfall. Hon tyckte att om det känns så, så kan jag kontakta dem på offentliga sidan också, att det nog ordnar sig via dem om jag får ångest. Nu är det då endast ångesten som saknas. För mig känns det svårt att ringa och tigga mig till en undersökning som inte hör till det normala vårdprogrammet eftersom jag inte har några symptom. Samtidigt vet jag att risken för återfall är påtaglig.

Jag bläddrade igenom gamla meddelanden från då jag blev sjuk och informationen spred sig till vänner, släkt, arbetskompisar och andra bekanta. Där finns så mycket bra material att göra en minnesbok av! Om det blir ett dåligt slut på historien (man får inte glömma att det är möjligt!), så ska jag samla in alla vackra ord jag fått och lämna dem åt familjen.

Hösten är inte så tokig.

onsdag 12 juni 2019 - 00:00

Dop, bröllop och begravning

Förra året hade vi äran att vara med om fyra konfirmationer. Under den här sommaren kommer vi att vara med om dop, bröllop och allra först på agendan står begravningen.

Saknaden är stor. Jag citerar min kloke fars ord; inte ordagrant men han sa ungefär såhär: ”Det fanns inget ont i den mänskan”. Nej, det gjorde det inte. En snällare och mer omtänksam person får man leta efter. Världen hade behövt fler som Du. Begravningen blir en tung dag.

 

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla

blott vid dina löften, Herre kär,

och att ej den dyra tröst förspilla,

som i ordet mig förvarad är.

Hjälp mig, Herre, att vad än mig händer

taga av din trogna fadershand

blott en dag, ett ögonblick i sänder,

tills jag nått ditt goda land.

(psalm "Blott en dag")

tisdag 11 juni 2019 - 00:00

Så har ett drygt år gått

Jag är så inne i vardagen igen så skrivandet blir inte riktigt av.

Har hunnit med jobbyte, håret har vuxit sig långt (och lockigt), vintern har övergått i sommar och barnen blivit lediga efter ett skolår igen.

Hälsotillståndet är oförändrat. Vilket i mitt fall betyder goda nyheter. No news is good news. Jag använder min stödstrumpa på armen och har fått fortsatt remis till lymterapi för att aktivera det lymfatiska systemet. Det fungerar inte riktigt som det ska då hela vänstra sidans lymfkörtlar är bortopererade och för att förebygga svullnad (lymfödem), som redan hann börja utvecklas i höstas, smärta och andra problem, behandlas svullnaden med stödstrumpa och lymfterapi. Den är en riktigt behaglig form av massageliknande terapi.

Stödärmen är svart. Jag har en handske till den också, som jag använder enligt behov och nu då vädret blivit varmare använder jag den oftare. Under vinterhalvåret då jag dels inte använde handsken så ofta och dels hade skjortor med långa ärmar, syntes inte de här stöden. Nu frågar de flesta. Jag svarar först ungefär “mitt lymfsystem inte fungerar som det ska och ärmen förebygger svullnad” – folk ser ut som frågetecken. Sen berättar jag den längre versionen och hamnar igen i den (för lyssnaren) obekväma situationen och måste tillägga att jag mår bra. Det var en arbetskamrat som sa att han trodde jag tatuerat mig. Överväger att ändra historien, vore kanske lättare för den som frågar att ta emot. En tatuering som misslyckades och jag måste använda ärmen resten av livet. Typ.

Skönt med sommar, även om det i år betyder mest jobb. Förra året var jag ju långledig. Jag har tidsmässigt betydligt kortare arbetsväg till mitt nya jobb, det är skönt. Kontoret har havsutsikt också. Små detaljer som inverkar på helheten mer än man kanske skulle tro.

fredag 1 februari 2019 - 10:13

Besiktningen godkänd!

Inget avvikande syntes i varken mammografi- eller ultraljudsundersökningen. Jag har inte varit det minsta nervös innan, även om jag vet att jag har en aggressiv sort. Känner mig liksom förberedd på vilka nyheter som helst. Trodde jag. Men nu då jag låg där och väntade och tänkte att om resultet helt konkret är dåligt, att det finns nåt där. Visst vore det en liten chock iallafall. Jag försökte tolka läkarens miner men det var nog pokerfejs igenom hela undersökningen. Med samma uttryckslösa min och utan intonation: "Det syntes inget. Ha en bra dag. Hej." Jo tack, NU blev det en bra dag!

Det togs blodprov också, och det gick inte så smidigt. Hittills har jag inte brukat ha problem med ådrorna utan både att ta blodprov och sätta kanyl för dropp har lyckats ganska enkelt. Nu stack sköterskan mig först två gånger utan resultat och sen en tredje gång efter undersökningarna. Då lyckades det äntligen. De resultaten kan man se i e-tjänsten, antagligen i början av nästa vecka. Jag har gjort en excel-fil med datum för alla blodprov. Färgkoder; grönt för godkänt (inom referensvärdet), rött för inte godkänt. Sen har jag lagt till en kolumn med "tilläggsinformation" och där står vad respektive blodvärde representerar och vilka som får vara lite för höga eller låga uta att hindra behandling med cytostatika. Riktigt spännande grejor! Extra spännande (på gott och ont) blir det om man googlar sig fram för att kolla vad vissa förhöjda eller sänkta värden kan bero på... Det fanns nåt värde som kan tyda på cancer i kroppen. Men nu minns jag inte vilket. Såklart googlar jag det när resultaten kommit!

Jag har tid hos onkologen om två veckor och då går vi väl igenom hela alltihop och vad som händer sen - egentligen.

onsdag 30 januari 2019 - 09:00

Inför årskontrollen

Vi ska hoppas att solens strålar sträcker sig bakom den här kröken också.

Jag fick inkallelse till årskontrollen. Lite tidigare än väntat, pga ett symptom som jag kontaktade cancercentret om under julhelgen. Det var inget, men sköterskan tycket ändå att vi lika bra kunde tidigarelägga årskontrollen. Jaha. Jo, det går väl bra.

Blodprov, mammografi och ultraljud står på programmet. Träff med onkologen fredagen den 15.2. Om inget särskilt uppdagas nu, uppstår två frågor:

  1. Rekonstruering av bröstet; när kan man göra det? Vore ju lämpligt att vara i bikiniform till sommaren. Flytta lite fett från problemområden till bröstet. Två flugor i en smäll!
  2. Borde man gå privat för att avbilda hela kroppen (det hör inte till årskontrollen, eftersom man endast kollar området med högst risk = andra bröstet) mellan de undersökningar som görs inom det normala vårdprogrammet?

 

Ja, den andra frågan kan knappast läkarna ta ställning till. Dom kan väl inte säga "Absolut måste du ta bilder över hela kroppen! Cancern kan finnas var som helst även om vi endast kollar bröstet och lymfkörtlarna!". Eftersom det ändå inte anses ha så hög prioritet så det skulle ingå i normala vården. Jag tror jag ska gå i höst. Mellan första och andra årskontrollen. Det lär ska kosta kring tusenlappen. Nånting att önska i 40-årspresent, kanske? Hur kul vore inte det!

måndag 28 januari 2019 - 11:32

Jag fick tårar i ögonen

Åh, så rörd jag blev!

En arbetskompis hade ett jobbrelaterat ärende och kom in på mitt rum. I samma veva ville hon säga hur hon beundrar mig för den jag är – positivare och mer samarbetsvillig än de flesta andra och då, som hon uttryckte det, ”skulle du ha all orsak i världen att vara ledsen, bitter och inåtvänd”. Oavsett orsaken så är det ju alltid roligt att få positiv respons. Ja, jo, vad skall man säga? Erkänna exakt hur bitter och inåtvänd jag kan bli ibland... Nej, fokus på de bättre sidorna, som tycks komma fram åtminstone på jobbet! Det finns någon klok figur som sagt ”En vacker dag ska vi dö. Men alla andra ska vi leva”.

måndag 31 december 2018 - 10:17

Gott Nytt (h)År!

Vi diskuterade nyårslöften på jobbet förra veckan. Det var för övrigt riktigt lugnt både i trafiken och på kontoret. Om man inte hade skolbarn och på så sätt "tvungen" att hålla semester under skolloven, vore det ytterst lockande att jobba just under loven och hålla ledigt under random-vardagsveckor istället. Kanske om sisådär 10 år. Men ja, tillbaka till nyårslöften. Jag skulle kunna tänka mig att lova några saker:

  1. Ät lite mindre choklad (utan noggrannare definition)
  2. Träffa väninnorna lite oftare
  3. Löp halvmaraton på 2h (egen tidtagning. Inga tävlingar eller evenemang. Det är så trångt)
  4. Bjud pappa på middag (eller försök åtminstone. Om inte han gör det)
  5. Följ med symptom, förändringar i kroppen och ta genast kontakt med sjukvården om sådana upptäcks

 

Alltså om jag gav nyårslöften. Ganska bra lista, om jag får säga det själv.

Ikväll har vi äran att fira i det bästa sällskapet. Syster och bror med familjer. Tack för att ni finns! Ja, även lillaste brodern ❤️ (som dock hade bättre program för sig på nyårsafton än att hänga på bilmattan i lekrummet och köra med sin gudsons nya biltransport. Konstigt!). Tack pappa och Familjen. Ett gäng knasiga, vilda, smarta, söta och skräniga yrbollar med stora ❤️ Tack släkt och vänner. Tänk att just jag råkat ha så fina individer i min omkrets. Poängterar ”invidider”. Som ett kollektiv bildar ni en salig röra med högt ljud, må jag säga! Tack svägerskorna och svärföräldrarna för ett fantastiskt välkomnande i familjen för 20 år sedan och en härlig kontakt sedan dess. Tack för födelsedagspresenten! Må 2019 bringa er med krämpor bättre hälsa och bespara er från olycka. Tack Finland. Tack för sjukvården, för naturen, för stabil mark och politisk situation. Tack för de första 40 åren som blir fyllda under året som kommer. Ser fram emot 40 till! Men vi tar ett år åt gången. Och inatt börjar nästa! Skål och Gott Nytt (h)År!!!

söndag 23 december 2018 - 11:48

Sorgliga historier

Nu då jag är i uppföljningsfasen och inte går på behandlingar eller läkarmottagningar, märker jag att man blir lite utanför. Det är konstigt, svårt att förklara, men på något sätt vill jag inte ens glömma sjukdomen utan har börjat läsa andras erfarenheter och följa med livsöden för att hålla mig kvar bland dem. Dem som är sjuka. Kanske för att inte glömma att uppskatta tiden man har. Vilket jag nog alltid gjort men kanske inte riktigt så mycket som nu, under denhär lugna tiden. Det härliga, normala livet. Samtidigt håller jag mig beredd på ett eventuellt nytt varv genom att läsa om andras liv. Jag kan inte lämna den möjligheten utanför, att detta är lugnet före stormen. Jag kan såklart inte veta vad som händer och när. Det vet ju ingen, men med min diagnos är risken för återfall påtaglig och mer konkret än hos friska kvinnor som kan ”råka ut för vadsomhelst”. Ja, visst, men på riktigt! Man går inte omkring och tänkter sådär, att vad som helst kan hända. Inte om man inte gör sig påmind om situationen och det gör jag genom att vara med i andras sjukdomsförlopp.

En kort förklaring på varför jag inte vill lämna allt det där bakom mig. För det är kanske inte i det förflutna. Det kan vara framtid också. Denna fas kan vara en mellanakt. En härlig dröm som jag kanske vaknar upp ifrån och då vill jag kunna hantera den situationen så bra som möjligt.

Jag har läst om flera kvinnor, unga, vars bröstcancer spritt sig snabbt och de har fått dödsdomen i 30-40-årsåldern. De har små barn och är oroliga över om barnen kommer att minnas dem. Jag har kommit längre än så, redan nu. Tror nog barnen minns denna skrikhals. Frågan är på vilket sätt... Kanske det går att göra bot och bättring ännu, innan det är för sent, genom att bli en pepparkaksdoftande, förklädesklädd mor med röda kinder och en röst som Muminmamman. Åtminstone imorgon på julafton! God jul!