onsdag 25 april 2018 - 19:35

SKATTER OCH FÖRLORADE DAM-UNDERLIV

Som barn älskade jag att gå på skattjakt  i synnerhet på gamla vindar, i skrubbar och i lider. Upptäckarivern var så stor att jag t.o.m. grävde bland sopor som blivit kastade bakom en uthusbyggnad och intäckt av jord. Förr gjorde man så på landet, man hade sin egen avstjälpningsplats  i skogskanten eller i något dike i utkanten av tomten. Bland utesopor har jag hittat bl.a. hela snygga gamla glasflaskor i olika storlekar och färger och en nästan hel binokel (glasögon som hålls fast över näsryggen med en klämma). Spännande skatter för mig som barn och kära inredningsprylar för mig som vuxen. Får jag idag möjligheten att fynda skatter blir jag som ett litet barn igen med glittrande ögon och förväntan i kroppen. Man kan aldrig veta vad man hittar för fint!

Huset jag bor i är ungefär 100 år gammalt och när jag den första tiden efter inflyttningen gick på upptäckt i husets och uthusens alla våningar och vrår fyndade jag en mängd  ”skatter”.  Allt från gamla fönster, trälådor, flaskor, verktyg och förzinkade sittkar till damtidningar och Hufvudstadsblad från olika årtionden. HBL hittade jag på vinden och de hade använts till extra isolering  både utbredda och som buntar ihopsnörda med randigt pappersband. Likadant pappersband  finns faktiskt ännu också att få, åtminstone grön- och beigerandigt. Hur bra tidningsbuntarna isolerade kan man fråga sig. Kanske den som skulle breda ut dem bara blev lat, lämnade tidningarna i bunt, klev ner genom vindsluckan, stängde efter sig och tänkte att ingen kommer någonsin att märka det. Och ingen märkte eller brydde sig förrän ca 50 år senare då jag klev in genom vindsluckan för att ta reda på varför värmen om vintern rymmer ut.

HBL 1929

På vinden fyndade jag alltså en mängd Hufvudstadsblad och de ihopbuntade tidningarna bars ner för närmare granskning. De flesta var från 60-talet och jag antar att det var då vinden som tidigare använts bara till att torka byk isolerades och togs i bruk för boende. Det blev en god stund med total uppslukning i svunna tider och några tidningsexemplar har jag faktiskt sparat. Isoleringen gjord med utbredda tidningspapper förblev på vinden och kompletterades med mera tidningspapper men den här gången i annan form. Det kom ett lager med cellulosaull, som är ett ekologiskt isoleringsmaterial gjort av återvunnet tidningspapper.
parlophonI uthuset hittade jag som väggisolering en ännu äldre utgåva av HBL, den var från år 1929 och högintressant läsning. Vissa saker tycks inte ha ändrat sig alls på snart 90 år. HBL utkommer fortfarande,  människor söker kärlek  via annonser, reklam görs för billiga bananer och undergörande medel erbjuds för diverse åkommor.  Levnadstolkningar och dylikt får man även idag men kanske inte av någon som kallar sig Damen från Grusien eller Pythia. Den finaste reklamen var Helsingfors Handelscentrals med de vackra damerna på stranden i baddräkt (och skor) spelandes plattor med en Parlophon. Det såg tjusigt ut, jag tror att jag vill ha en Parlophon.

Har man inte möjlighet att gå på skattjakt  på vindar eller i lider kan man förstås göra det på loppisar. Det är nog också roligt men riktigt lika spännande är det ändå inte. Nästa gång jag går på loppis skall jag hålla utkik efter en Parlophon.

söndag 8 april 2018 - 19:16

BRYTA MÖNSTER

Ni vet säkert det där med att det är nyttigt att ibland bryta mönster och göra saker annorlunda eller i annan ordning än vad man brukar göra. Det skapar nya nervbanor i hjärnan, förhindrar stagnering, håller dig alert och bidrar bl.a. till nytänkande och nyskapande. Ett enkelt  sätt att ge hjärnan lite medveten träning är att då och då använda sin icke dominanta hand (dvs. om du är högerhänt använder du din vänstra hand) till att t.ex. skriva, laga smörgås, tvätta tänder, öppna dörren, paja katten...relativt enkelt, men skyndsamt ska man helst inte ha och inte bli irriterad över eget fummel.

Andra saker man kan göra är att ta en annan väg till jobbet, handla  mat i en butik du inte normalt besöker eller gå till den vanliga men börja vid mjölkdisken istället för fruktdisken. Har man flera rum och våningar hemma kan man pröva på att sova eller äta på något annat ställe och varför inte möblera om, ett helt rum eller bara en hörna. Göra något utanför sin bekvämlighetszon eller något man aldrig gjort förut hör till de populäraste tipsen och det behöver inte vara något märkvärdigt, även riktigt små grejer fungerar.

Man brukar säga att människan är ett vanedjur (och dessutom oftast lat av sig) och för de flesta kräver mönsterbrytningar en medveten insats. Men ibland kan det hända att inre vimsighet, lathet eller kanske ett doldt behov av förändring utlöser mönsterbrytningsbeteenden av sig själv.

alla hjartan 031 1280x851

Jag kan ha dagar då jag stiger upp och börjar göra allt möjligt fortfarande i pyjamas och utan att äta frukost. Jag blir plötsligt väldigt inspirerad av någonting, oftast ser jag något vackert och börjar fotografera, skuttar omkring i trädgården med håret på ända eller står i knasiga ställningar inne och försöker fånga på bild det jag nyss upplevde. Eller jag får en idé, gör stilleben och installationer, springer mellan våningar och rum, söker rekvisita, fotograferar, söker mer rekvisita och medan jag är i övervåningen fastnar mitt öga på något random och jag börjar syssla med något helt annat än vad jag höll på med. Jag kan börja städa en låda eller botanisera i offseason klädlådan, stryka högen med dynvar när jag nu ändå är uppe, eller skissa på en ny tavla. Och allting fortfarande i pyjamas och utan frukost.
Senast efter två till tre timmar börjar det nog kännas att frukost är det enda alternativet till aktivitet och då gäller det att ha självdisciplin och avbryta vad det nu var jag höll på med. I samma skede brukar också pyjamasen vanligtvis bytas ut mot kläder, men inte alltid. Energi är bra för fortsatt aktivitet och kreativitet, men ibland kan den simpla saken som att duscha och klä på sig förstöra min flow. Har nog någongång ätit både lunch och middag i pyjamas bara för att jag inte ”haft tid eller inspis” att byta. Eller så har jag brutit ett mönster, en vana och matat min kreativa ådra och hjälpt min hjärna att hållas elastisk. En dag for jag på länk med pyjamasen som underställ, det kanske nog räknas till lathet...

alla hjartan 025

Det finns säkert någon diagnos på dylikt beteende och det är nog kanske inte ”mönsterbrytningsbeteende” som jag kallar det. Men jag lider inte av det, behöver varken diagnos eller medicineras. Tvärtom njuter jag av dessa härliga vimsiga, kreativa morgnar eller dagar och jag tror att mina bästa ideér och verk föds just under dessa.

När jag funderar på saken gör jag även  andra saker utanför det ”vanliga” och utan att medvetet vilja bryta mönster. Det kan ju förstås vara att det som är vanligt hos andra helt enkelt inte är vanligt hos mig och då bryter jag ju inget mönster egentligen. Men som exempel äter jag vanligtvis först saltig mat och sedan söt efterrätt så som jag blivit uppfostrad.  Men om det finns plättar (eller pannkaka) o sylt till ärtsoppan, äter jag alltid först plättarna, mycket godare så. Och idag började jag min lunch med efterrätten, 3 chokladkex och 7 st Aftereight bitar, och fortsatte med risnudlar och pastasås. Undrar hur många nya nervbanor jag fick av det? Detta har hänt mer än en gång. Ibland dricker jag även kaffe eller te med något sött som förrätt till lunchen eller middagen, bara för att jag har lust.

alla hjartan 019

Kära läsare, märk att jag här endast berättar om mitt liv och om min personliga inställning till saker och ting, dvs. min sanning. Jag rekommenderar Dig kritisk självgranskning och lyssnande på Ditt eget hjärta om vad som känns rätt just för Dig!
Och brytande av mönster då och då ;) !

Vimsiga hälsningar Tant Tassig

 

tisdag 3 april 2018 - 17:57

FUMMELDAGEN

En vacker morgon, törstig som vanligt höll jag dricksglaset under kökskranen för att fylla det med vatten. Vattnet hann inte ens rinna i glaset då det slintade ur min hand och snurrade runt i diskhon som en trött Cessnas propeller. Förfärligt oväsen genast på morgonen, urk. Glaset gick ändå inte sönder, plus för det. Hämtade mig fort från ljudchocken, drack mitt vatten och skulle sedan äta youghurt med granola. Jag tog fram en matsked som genast flög ur min hand, landade på köksgolvet och skuttade omkring som en halt hare. Mera oväsen. Youghurten blev kvar på tallriken och granolan i glasburken, plus för det.  Morgonen fortsatte med att jag skulle kasta apelsinskal  i avfallskärlet och missade med ca 3cm, minus för det. Hårborsten stannade inte heller i min hand. Den flög efter bara några tag genom håret som inte var speciellt trassligt, i en vacker båge genom luften och landade på badrumsgolvet, gled iväg under sittbänken och fångade där på mindre än två sekunder en stor dammråtta. Huuu, rysligt! I det skedet började jag redan tycka att det kunde räcka med fummelincidenter och fasade för resten av dagen.

Och dagen fortsatte som ni säkert kan gissa i fummelhetens tecken. Jag  gick mot möbler och stötte både tår och lår, hemma fastnade delar av mina kläder i två olika dörrhandtag och på väg till butiken i bildörren. I butiken trodde jag först att jag var med  i ”dolda kameran” när halva innehållet av hyllan med  hushållspapper ramlade på golvet medan jag satte ett paket i min korg. Samma hände när jag plockade citroner, ett obestämt antal av dem beslöt sig för att hoppa ner på golvet och rulla omkring åt olika håll som glada gula kycklingar.

Kvällen då? Den började med att bitar av mörk choklad strittade omkring i vardagsrummet och hittade helt andra ställen att trivas i än min mage.  Ett som tur var oöppnat ostpaket dimpade i golvet i köket, osten överlevde och jag med.  Kvällen fortsatte med att jag försökte skriva utan stavfel, men mislykades totalt och fick ständigt korrigera.

mollyokvist851x1280

Koordinationsförmågan var  urusel och jag frågar mig själv vad det var som hände och varför? Dylika dagar inträffar med ojämna mellanrum och jag har inte hittat någon gemensam nämnare för dem. Alltså, kan det vara att jordens dragningskraft plötsligt har ökat avsevärt? När så många saker dras till golvet. Det skulle också förklara varför jag ibland känner mig så tung. Benen känns som 100kg:s stela stockar och huvudet som en 10kg:s sandsäck som jag med varierande framgång försöker balansera på min stela nacke. Det tunga huvudet eller dragningskraften gör tydligen också mina händer, fingrar och armar stela.
Jag såg för en stund sedan att ena katten kolliderade med ett stolsben så någonting är på gång igen, helt tydligt...o ve och fasa!

Ingenting allvarligt har ändå tillsvidare hänt, jag har säkert många skyddsänglar med mig. Lite blåmärken och rispade kläder jämnas ut av några riktigt goda skratt. Hoppas ändå att jordens dragningskraft normaliseras snart , det är inte bra för katten att springa mot stolsben.

torsdag 22 mars 2018 - 14:00

TASSIGA YLLETOFFLOR

Och så snöar det igen...ingen fräkenjakt idag inte. Men det är som det är, vädrets makter lönar sig inte att börja kriga med då man ändå alltid kommer att vara förloraren. Jag har för länge sedan slutat oja och voja mig över vädret eftersom det sällan leder till något positivt. Men visst längtar jag efter sol och riktiga vårtecken, bestående vårtecken, som att snön smälter bort och vårblommorna visar sig. Tålamod, tålamod, ännu har vi inte någonsin blivit utan vår. Oj vilken hemsk tanke att årstiderna plötsligt skulle bestämma sig för att hoppa över  t.ex. våren. Efter vintern skulle det genast  komma sommar, eller ännu värre höst igen. Vilken mardröm, tur att vi har fyra årstider, även om sommaren ibland känns som att den blivit glömd...

För att den smått otåliga vårlängtande tanten  inte ska helt go nuts distraherar jag mig med att ta vackra bilder, fåna mig i sällskap eller ensam (det påstås att det är bra att kunna skratta med och åt sig själv, åtminstone är det roligt), drömma mig bort, upptäcka nya eller väcka upp gamla sidor hos mig själv och genom att dansa ensam i vardagsrummet som när jag tittade på ”Fame” för ganska länge sedan. Jag  har också börjat  vårvinterstäda. Mmm, inte riktigt 100% sant, hittills har jag bara tänkt tanken, men det är ju en början, eller hur ;)?

cal sockkorg1

Med min nyss uppvaknade städblick märkte jag att jag tycks gilla yllesockor och tassiga tossor, det finns ganska många av dem hos mig. Jag har i tamburen en korg där ett urval av mina sockor är synliga och besökare kan låna dagens sockor enligt humör och färgbehov. Det är himla mysigt att gå omkring i yllesockor, man blir varm om fötterna och hjärtat och på gott humör. Några sockor har jag fått som present, men de flesta har jag köpt på loppis. Varje år köper jag minst ett par yllesockor i någon färg eller något mönster som fattas i min samling. Ibland är de begagnade, ibland helt nya, det har ingen  betydelse, för viktigast är färgerna och känslan. Och helst ska de nog vara av ylle. Förutom yllesockor har jag också olika ylletofflor eller ylletossor. Det är bara att välja om man vill vara österländsk karamellförsäljare, ung och grön balettdansös, gullig bullamamma eller tjusig tant med glitter runt anklarna.

tanttassigstossor

Tja, solen visar sig inte ännu heller och nu undrar jag om jag ska klä ut mig till grön balettdansös och dansa galet eller om jag ska gå ut i våt snö och lyssna till flyttfräknarnas fräkheter?
Ha en färggrann tassig dag allihopa!

lördag 17 mars 2018 - 18:45

FRÄKNARNA HAR ANLÄNT!

Flyttfräknarna har anlänt!

Idag var jag ute och försökte fånga fräknar. Fräknarna rör sig i flock och är i allra högsta grad ofräkneliga. De flyger omkring i obestämdbara banor och flockstorleken varierar från ynka 3 till 3333. De kan finnas var som helst, i skogen, på åkern, till havs, i stan eller på din egen bakgård. Försöket att fånga fräknar förblir ett försök för man kan inte fånga dem på riktigt och inte heller välja varken storleken på dem eller platsen där de landar. De besluter  nämligen helt enväldigt sin följande landningsplats,  men det mest populära är människans näsrygg elle kinder, även armar och axlar brukar duga.

När det är mulet och regnigt är de trötta och sura och gömmer sig någonstans under mjuka fjun eller ligger på något passligt ställe och skriker fräkheter åt alla förbigående. Lyssnar man riktigt noga kan man höra att de små  rösterna låter lätt irriterade och argsinta. Ibland om vädret håller på att ändra till det bättre förbyts känslan till en mer uppsluppen och man kan höra fnitter och skratt. Fräkheterna bör inte tas så allvarligt, det är mera ett sätt för fräknarna att bli av med överlopps knölig energi så att när det är dags att landa på någon är de glada och i fullständig harmoni.

När jag är ute  i solen och åtar mig någonting brukar jag sända fräknarna en stilla kärleksfull inbjudan och hoppas sedan på att ens några väljer att landa på mitt ansikte. Hittills har jag haft tur, de tycks nog gilla mig av någon orsak för de första brukar uppenbara sig på min näsa redan i mars. Hur länge de behagar stanna är alltid lika intressant att följa med, ibland försvinner de nästa månad, ibland hålls de ända till november.

Som barn var jag lite avundsjuk på min bästis som var jättepopulär bland  fräknarna för hon hade nästan hela ansiktet fullt av dem.  Och så var de av annan sort än mina för de var färgstarkare. Kommer ihåg att jag en gång då sommarfärgen hade försvunnit från ansiktet och fräknarna lämnat mig inför vintern tyckte att jag vill se ut som min bästis och ha fräknar igen. Jag tog så att säga saken i egna händer och ritade hemma med brun tusch fräknar åt mig på näsryggen och på en del av kinderna. Jag gick till skolan med min nya look och var fullt övertygad om att det såg äkta ut. Klasskamraterna tittade konfunderat på mig och frågade om jag ritat dem med tusch, men jag var benhård och svarade bara ”näe, de är riktiga fräknar”...

Min mamma har på sina armar olika stora lite oregelbundna  ljusbruna fläckar, ganska runda och 2-7mm i diameter, något sorts pigmentstörning.  Mina barn kallar dem för ”Momi-fläckar”. För något år sedan uppenbarade sig sådana även på mina armar och barnen påpekade att jag har fått ”Momi-fläckar”. Men då sade jag benhårt  ”näe, jag har bara fått stora fräknar”...

Fräknar är flyktiga, vackra och lite hemlighetsfulla varelser. Varje vår tar jag  tacksamt emot dem och vårdar dem ömt ända tills de på sen höstkvist besluter sig för att bara plötsligt försvinna någonstans till fräknarnas mystiska och magiska värld. Jag älskar mina fräknar även om de bara är till låns, om solen lyser går jag säkert ut imorgon igen på ”fräkenjakt”.

onsdag 7 mars 2018 - 20:37

Vem är smartare, telefonen eller jag?

Eftersom det finns bild på mig och jag kallar mig för ”tant” går det enkelt att räkna ut till vilken åldersgrupp jag hör. Den fysiska åldern har förstås inget att göra med hur jag känner mig, ibland yngre eller äldre, ibland bara ålderslös. Faktum kvarstår dock, även om jag inte är den värsta sorten av dinosaurie (den som inte vill lära sig något nytt och tycker att allt var bättre förr), att jag hör till dem som inte har vuxit  upp med mobiltelefoner, smarttelefoner, paddor, poddar eller datorer. De har kommit relativt sent in i mitt liv och min smarttelefon har jag ägt bara dryga två år.

Ibland undrar jag nog varför smarttelefonen kallas för just det och tycker att den kunde heta: ”världensdummastemestonödigaochkrångligafelkonstrueradeanvändarvidrigaapparat”  
Som  t.ex.när jag skriver ett  textmeddelande, varför måste ”tangenterna” vara så förskräckligt små? Jag förstår inte hur jag ska svarva till mina fingertoppar så att de berör bara en tangent och den jag vill.  Jo, jag har lärt mig svänga på telefonen så att de blir lite större, men det hjälper nog inte värst mycket. Så i och med att telefonen skriver varannan bokstav fel (märk att det är telefonen som väljer fel, hur smart är det?) är jag nog säkert en av Finlands långsammaste på att skriva meddelanden, men det har ju ingenting med min smarthet att göra.

För att vara lite snabbare har jag satt på programmet som föreslår ord åt mig efter att jag skrivit någon bokstav. Men det är nog väldigt sällan det föreslår just det ordet jag tänkte skriva (den har dålig intuition sku jag säga, eller är bara korkad) Då jag inte märker detta och fel ord kommer på raden hamnar jag att skriva hela ordet på nytt och det blir en grej som gör mitt skrivande ännu långsammare. Ibland förstår jag inte ens vad det föreslår...Vad betyder FU? Nästan varje gång jag ska skriva ”du” så föreslår telefonen FU. ”Är FU hemma? Hur mår FU? FU är välkommen på kaffe kl 14.” Vet ngn  vem, vad FU är? Fantastiska Ur, Fina Ungdomar, Feta Urklor, Framtidens Underverk??

 smartis 1852x1280 1

Ja, alltså egentligen behöver jag inte mera exempel, för min smarttelefon bara tror att den är smart medan jag vet att jag är. Jag har märkt att det nog ändå lönar sig att vara kompis med den, tala snällt och lite uppmuntra den ibland. Ha det bra!
Tant Tassig

måndag 5 mars 2018 - 14:43

KNORSKATTEN

Kär katt har många namn. Knorskatten lystrar även till Molpander, Molppi, Tuss och Tusslan men heter så där på riktigt Molly. Molly, snart 13 år, är den äldre av mina två katter. Hon är en ganska liten katt med otroligt mjuk päls, ett härligt tassigt  lynne och är en alldeles underbar myskatt. Hon är ibland envis och egen som katter brukar vara, men i det stora hela en personlighet som är älskvärd och väldigt lätt att tycka om.

En av hennes egenheter är att hon vill ha sitt dricksvatten från ett dricksglas i badrummet (alltså det duger inte med rent vatten i ren skål bredvid matskålen, nej, det gör det inte). En annan är att hon kan öppna ytterdörren både utifrån och inifrån och därmed släpper sig själv in och ut. Tyvärr har hon inte lärt sig att stänga dörren efter sig...Hon lägger sig ofta på rygg och vill bli krafsad på magen även av främlingar då de flesta människor för henne är nya vänner.

molly dricker 854x1024

Molly gillar att vara i famnen eller hänga på axeln som en baby som ska rapa. Att ta tupplurer hör till hennes favoritsysselsättning och är hon vaken följer hon mig vart jag än går och vill gärna vara med när jag skapar, gör trädgårdsarbete, vilar, sällskapar, äter, gör något på datorn m.m. Även om hon redan är i högre medelåldern är hon lekfull och ännu ganska vigulant, man kan hitta henne på tupplur eller och spana på konstiga ställen ibland.

mollyipergolan 1024x681När jag råkar ha en s.k. dålig dag eller vara ledsen över något har hon två saker hon brukar göra. Hon kastar hon sig på sidan, ormar sig (oftast på matbordet) och sen knorsar hon och vill leka, dvs hon säger att ”ta inte livet så allvarligt”. Eller så kommer hon och vill vara nära mig, helst i famnen och så ligger hon på mitt hjärta och kommer riktigt fast mot halsen och spinner och spinner. Min älskade healingkatt,  jag vore nog ett vrak utan henne.

Hennes tassiga sida gör mig glad varje dag och jag är helt säker på att hon förstår allt vad jag säger henne. Ibland låtsas hon bara att hon inte förstår, som när jag säger henne vid kvällsmaten att det var det sista av ”abborre i gelé”, burken är nu tom. Kl. 02.20 väcker hon mig med högljutt jamande och jag tror hon vill ut, men nej, hon vill ha mat!  Och jag ger henne päpplor för abborren i gelé var slut, men det duger inte och hon svansar vid kylskåpet och piper uppfodrande efter den där jäkla abborren i gelé. Då kan jag ju nog bli lite sur...Men långsint är jag inte och då hon spinnande ger mig allehanda kärleksförklaringar glöms även nattliga upptåg (undrar om hon manipulerer mig???).

Molly pa dyna800x600Molly är så knasig ibland. Häromdagen hittade jag på köksgolvet en vit liten fjäder, eller kanske främst ett dun, ca 5cm lång. Det sägs att om man hittar fjädrar eller dun så är det ett meddelande av änglarna. Jag funderade på vad det kunde vara för meddelande, vad jag hade tänkt på just före. Jag kom inte på något speciellt så jag tog det bara som en bekräftelse på att ”all is well”. Jag sparade ändå dunet på en hylla, inte är det ju alla dagar man får dylika meddelanden. 
Lite senare lyste solen in på köksbordet och Molly lade sig där för att njuta. Jag kom in i köket, hon såg pillemarisk ut, ormade sig, knorsade och ville jag skulle leka med henne och jag tog fram dunet. Men den leken tog hastigt slut för hon slukade det 5cm långa dunet på två sekunder...Hups. Så nu har Molly ett meddelande av änglarna  i magen! Kanske det var menat för henne från början. Jag blev förvånad över den oväntade utgången av leken och fick mig ett gott skratt igen. All is well and always fun med Knorskatten <3!

söndag 25 februari 2018 - 10:38

HILFE, JAG HAR RÖTT OCH ORANGE I MITT KÖK!

 

Jag bor i ett ca 100 år gammalt stockhus med så gott som alla trivselattribut jag någonsin drömt om. Jag har många favoritställen både inne och ute men det kanske mest använda är ändå köket. Därför är det så viktigt för mig hur där ser ut, vad för känsla jag får när jag vistas där. Det betyder i praktiken att jag med jämna och ojämna mellanrum byter känsla där, helt enligt vad jag behöver för att må bra.

Jag vet inte vad som hände... men som intuitiv inredare borde jag inte vara förvånad. Efter julen samt en lite intetsägande period i januari fick jag spatt. Kände att jag behövde hämta in våren eller bara ny energi i köket. Bytte bort de rutiga julgardinerna till sommarens luftiga vita (har nog kanske aldrig bytt till sommargardiner i februari) och började titta på kökssoffan. Vad den såg tråkig ut. Hämtade ner från övervåningen min låda med kuddvar och började pröva olika alternativ, färger och stil. Och tro mig, en passionerad inredare har MÅNGA alternativ i sin låda. Ingenting kändes riktigt bra. Ett nytt besök i övervåningen och ner kom en hög med olika färgers och mönsters tyger. Fortfarande blev ingenting riktigt bra. Då måste jag sätta mig ner och riktigt känna efter - vad är det jag behöver? Till min häpnad konstaterade jag att jag behöver RÖTT och ORANGE... Tassigt? Näe, bara oväntat.

 

rodrutig soffa2

 

Det blev ett tredje besök i övervåningen och den här gången hade jag med mig ner ett rödrutigt påslakan och en blommig sommardyna med de rätta färgerna. Efter en stund med bytande av soffsitstyg och bollande med färgerna av de övriga dynorna i kökssoffan blev jag nöjd. Under nästa butiksbesök köpte jag ännu orange rosor som jag satte ihop med pinka tulpaner.

Jag har sällan lust på rött i inredningen, allra högst under julen och då också i måttliga mängder. Ännu mer sällan har jag lust på orange, vilket betyder att jag inte heller äger någonting i just dessa två färger (förutom jultextiler). Men de färgerna kändes bara så rätt för mig. Alltid behöver man inte sätta in så mycket av de färger man behöver, det kan räcka med att byta ut den dagliga temuggen eller göra ett stilleben på en hylla man ofta tittar på. Det blev i varje fall äkta färgterapi med starka power-färger för en vintertrött själ!

orangeturk 681x1024